In-Italias nyhetsbrev

De besynnerliga italienarna. Finurliga historier från Italien

Läs om italienarna, som inte alltid visar så stor tillit till myndigheter och om italienarna och deras kungliga förbindelse. Artikeln bygger bland annat på personliga upplevelser och visar på generella olikheter mellan italienare och skandinaver.

Italienarna och deras royal förbindelser

Det är inte mycket att buga och bocka för den italienska kungafamiljen, som först för några få år sedan var välkomna tillbaka till italiensk mark. Italienarna är inte monarkister som vi svenskar.

Då den danska kronprinsen gifte sig i maj för tre år sedan, visade sig danskarna från sin bästa sida och många svenskar åkte över bron för att fira detta pompa och ståt och utmed gatorna kunde man se en mängd små utklädda prinsessor som vinkade och hurrade. Denna syn är raka motsatsen till den italienska. Deras förhållande till deras tidigare monarki skiljer sig markant från oss nordbor. Medans man pratar väl om kungafamiljen här hemma, så blir man stämplad som fascist om man säger något positvit om kungafamiljen. Detta för att den italienska Savoia-kungafamiljen samarbetade med Mussolini och den fascistiska makten. På senare tid har även familjen Savoia varit inblandade i en mängd skandaler och de har gjort en mängd olagliga inresor till Italien, vilket inte fått italienarna till en positivare inställning.   

Svindlande stor ersättning
Man måste också titta långt efter för att ens få en glimt av den berömda Savoia-familjen i Italien, för ödet ville, att ett litet flertal ville ha republik och det var ytterst få som ville ha monarki. Därför var det farväl med kungafamiljen, som måste packa sina väskor och lämna landet år 1946. Savoia-familjen har sedan dess levt i exil, tills år 2003 då de  manliga medlemmarna av kungafamiljen, efter en författningsändring, som gav dem rättighet att beträda italiensk mark. Men det var först efter att de fått svära ed på trohet till den italienska republik och att de hade en stark önskan om att få bo i Italien igen

Därför kom det som en stor chock för många, när de italienska medierna nyligen skrev, att medlemmarna av den kungliga familjen krävde att få tillbaka alla deras värdesaker och dessutom ersättning på 260 miljoner euro för att de blev bortsända i exil. Detta har fått andra medlemmar av kungafailjen att gå emot sin egen familj.

Ungt land
Varför italienska kungafamiljen inte hade folket bakom sig i efterkrigsåren, orsakas troligen av att Italien, i motsats till Sverige, är ett ungt land. År 1865 bestod den italienska halvön av en mängd självständiga regioner, som hörde under olika herredömmen. Lazio, Umbrien och Le Marche var till exempel under Vatikanstaten, medans Piemonte hörde till den kungliga familjen Savoia, som också regerade över en mängd andra regioner. Då den italienska generalen Giuseppe Garibaldi kämpade för ett enat Italien, stötte kungafamiljen upp. Kampen vanns år 1865 och Savoia blev kung av Italien och blev mycket populär just för att de stöttat ett enat Italien. Men denna sammanslagning genomgicks inte utan problem och det var särskilt spänningar mellan Nord- och Syditalien. Kungafamiljen fick stor skuld till att Italien fortsatt hade stora problem, och då familjen även stötte Mussolini och gick in i krig på tyskarnas sida samt undertecknade en lag mot judarna, så miste befolkningen allt förtroende för kungafamiljen. Och det brustna förtroendet var svårt att vinna igen.

 

Italienarnas föhållande till staten och familjen

Italienarna har ingen stor tillit till myndigheterna. I stället är familjen den trofasta stöttepelaren. Och det kan ha sitt pris.

Italienarna har milt sagt inte mycket övers för landets offentliga myndigheter. Och det är därför inte dit man vänder sig om jobbet strular, barnen ska till någon institution eller om det saknas pengar till ny bil. Istället så vänder man sig till familjen, som har den trofasta rollen som hjälpare och stöttepelare.
För oss nordbor är det ju omvänt, om vi svenskar mister jobbet, behöver en dagisplats eller låna pengar till nya möbler, javisst finns familjen men det är inte den som vi vänder oss till för att be om hjälp, utan vi litar på att myndigheterna hjälper och stöttar oss.

Kyrkans inflytande
Men varför är det skillnad på Nord-och Sydeuropa? En del av svaret kan vara för att kyrkan och staten i Sverige är skilda, medans den katolska kyrkan fortfarande har stort inflytande på det italienska samhället och även mentalt i landet. Familjerna anser fortfarande att katolska kyrkan är den viktigaste garantin för trygghet, inte staten, vilket även bevisats. Denna attityd märks desto längre söderut i Italien man kommer och respekten för kyrkan blir allt starkare och traditionerna hålls allt mer.

Förblir boende hemma
För många år sedan fungerade familjen som en säkerhetslina även för svenskarna, men utvecklingen av välfärdssamhället övertog familjens roll. I Italien har staten aldrig fått denna roll, i motsats till svenskarna som vid 18-års ålder kan frigöra sig från föräldrarna ekonomiskt och mottaga CSN bidrag för att läsa vidare, är det italienska föräldrar som har ansvaret för att deras barn ska kunna läsa vidare ända till kanditatexamen är slutförd och fortsätta hjälpa barnen tills de fått ett arbete eller gift sig med en man, som kan överta försörjningsrollen. Därför upplever man ofta att många unga förblir boende hemma hos sina föräldrar medans de läser på universitetet, för att det inte ska spenderas pengar på kost och logi. Men det är även tradition hos många italienska föräldrar att de unga förblir boende hemma, även om de har ett arbete. För det första så är det svårt att hitta lediga boenden och för det andra är det inte vanligt att flytta hemifrån, förrän sonen eller dottern ger sitt hjärta till sin tilltänkta vid altaret, om man inte är tvingad att flytta på grund av arbete eller studier. 

Det kostar
Det finns fördelar och nackdelar både med det italienska och svenska systemet. Mister man sitt arbete i Italien, får man inte dagpenning eller något arbetslöshetsunderstöd. I gengäld har man familjens stöd,  men detta är inte utan extra kostnader. Och i ett land, där det anses att ju äldre man är desto klokare och mer erfarenhet har man, kan det kännas svårt att vara en självständig individ medans ens föräldrar försörjer en. Föräldrarna menar att de vet bäst och de vill gärna ge råd och ha inflytande över sina barn i det mesta, så som köp av boende, val av karriär och uppfostran av barn. De unga har inte alls samma frihet som unga svenskar har. Bara en sådan sak som att ha sin käraste övernattande i samma rum som en själv hemma hos föräldrarna, kan även i åldern av 40 år vara svårt för föräldrar att acceptera. Och även om man kan flytta hemifrån en dag, så fins risken att man får flytta hem igen och återigen bo hos sina föräldrar. För i Italien är det tradition att ta sig an sina föräldrar, när dessa kommer upp i åren och inte kan bo själva längre. Så man kan tyvärr säga att italienarnas kamp om självständighet varar hela deras liv. För en stat som inte spenderar på det sociala trygghetsnätet, vill det alltid vara behov för familjens stöd och det gör det svårt att frigöra sig och bli självständig.