Resor till Trequanda

Även i de mer okända områden av Toscana finner man beundransvärd konst och kultur, för dem som har lust att utforska och upptäcka.

Medeltidsbyn Trequanda, som den ser ut idag, har inte förändrat sig mycket sedan besökande ankom på hästrygg istället för i bil. Via arkeologiska fynd har man funnit fram till att de första invånarna vid kullarna var etruskerna, som från 800-talet till 300-talet bebodde området mellan Tirreno, Arno-dalen och Tevere-dalen. Man hör dock först talas om byn år 1198 på grund av dess dominerande position längs vägen som förband Chiusi med Siena via Asciano. Man hör igen talas om byn under krigen mellan Guelfi och Ghibellini, var byn var bas för Ghibellini flyktningarna.

På senare kom byn under den toscanska Storhertigen, den gången var byn helt insluten av ringmurar med blott tre byportar. Idag ses Porta al Sole och Porta al Leccio, medan huvudporten Porta a Buggea, som stod under slottstornet, är förstörd.
Från Piazza Garibaldi, bredvid den lilla kyrkan Chiesa dell'Immacolata, kan man från 1400-talet gå in i slottet. Idag står slottsmurarna kvar och det imponerande fästningstornet i vit kalksten. Invändigt sluter sig slottet runt om en stor gårdsplats och en italiensk trädgård.

Under Storhertigens tid hade Trequanda ett glasverk och några fajansugnar, man företog avhaspling av silke, här fanns ett färgeri och en hattfabrik – alla företaganden som vittnar om den hantverksmässiga tradition och värde som byn hade.
Strax utanför byn ses en vindmölla från 1700-talet; Torre del Molino a Vento. Denna enastående konstruktion har ett cylinderformat torn med upptill en åttakantig krona dekorerad med terracotta som området var så känt för.

Traditioner: Trequanda är även idag känd för sin terracottaproduktion. Terracottafabrikerna i grannbyn Petroio hör man första gången om i slutet av 1500-talet. De var den gång små familjedrivna verkstäder belägna i byn och det skapades hushållsprodukter och prydnadsföremål: krukor, tvättfat, kökssaker i lera, skorstenar, vattenrör, balkonger och väggnischer, vapensköldar, statyer av hundar, lejon som skydd och liknande. Med tiden har terracottafabrikerna flyttat ut från Petroio till de omkringliggande områden var man bättre kan komma fram och var det är mera plats till maskinerna, uppbevaringen m.m.

Huvudmaterialet är lera som man alltid har funnit mycket av i de närliggande grottorna. På den tiden kunde alla byns invånare bearbeta leran medan det endast var de specialiserade som visste hur man skulle behandla ugnarna. De invånare som inte hade tillträde till en ugn allierade sig med en ugnsägare och fick på så sätt sina lersaker brända. Bearbetningen av leran föregick med hjälp av händerna och en pinne för att glatta ut ytan med, som samtidigt hade den funktionen att man kunde använda den som måttstock. Idag är några av processerna ersatta av en drejbänk och formar.

En av de aspekter som kännetecknade den tidens terracotta var materialets plasticitet som gjorde det möjligt att skapa olika former för olika användning. Man ska dock inte glömma att en annan stor del av materialets mångfaldiga användning berodde på hantverkarnas kreativitet: de skapade ornamenterade vaser med klassiska renässansmotiv, blomsterlådor med dekorationer, vaser i olika former, tärningar och mycket mera. I gamla dagar underskrev och datummärkte hantverkarna deras framställningar i den färska leran med en spik.

Terracotta har förblivit en av de viktigaste elementer i Petroio, och faktiskt är byn i sig själv ett frilandsmuseum. Doch har traditionerna och konsthantverket inspirerat till uppförandet av ett riktigt museum, varför man idag kan gå på terracottamuseum i Petroio.