Klostret Sant'Antimo

Klostret grundades redan år 781. Det året var Karl den Stores trupper på väg hem från Rom plågat av en pest som kraftigt decimerade skaran, kungen (som först blev kung på 800-talet) lovade att han skulle uppföra ett kloster om Gud ville låta dem komma hem helskinnade. Detta skedde och kung Karl måste hålla sitt ord.

Under lång tid var klostret regionens maktcentrum och dess benediktinska präster härskade bl.a. över Montalcino. I början av 1100-talet hade klostrets makt sin höjdpunkt och man beslutade sig för att utvidga. Under 1118 stod en ny kyrka färdig ( fasaden saknades dock) i ren romansk- fransk stil. Några delar av den ursprungliga kyrkan är bevarade, som t.ex. den externa halvrunda apsis.

Under 1202 blev det krig mellan prästerna och kommunen Siena. Denna strid kan betecknas som typisk för den tiden och slutade med att klostret fick underkasta sig och detta ledde till en gradvis nedgång, både materiellt och spirituellt. Under 1462 grundades ett nytt stift av Pius ll vilket medförde att klostret blev bosatt av en lokal biskop. Men detta varade inte länge och det kom inga nya biskopar till Montalcino. Det ledde till klostrets slutliga förfall. Som med så många andra ställen blev det övergivna klostret bestulet på sina stenar som lokalbefolkningen återanvände i nybyggen, så idag står endast några delar kvar. Från 1979 är klostret dock åter igen i bruk, denna gång av Cistercinermunkar som håller mässa dagligen med gregoriansk sång.

Kyrkan har tre skepp var det högra konstigt nog är större än det vänstra. I kyrkan finner man, utöver en vacker och simpel arkitektur, stenskulpturer av le maître de Cabestany, ett utsökt krusifix från 1200-talet, samt freskomålningar från 1400-talet. På höger sida av kyrkan finns en extern liten port från 1100-talet med en rik utsmykning.