Luccas historia

Lucca var under longobarderna (500-700-talet) Toscanas huvudstad, eller rättare sagt säte för deras hertig. Staden nådde sin glansperiod från 1100 till 1400-talet då den var en självständig bystat, viktig inom bankverksamheten och silkeshandeln.

Lucca var under longobarderna (500-700-talet) Toscanas huvudstad eller rättare sagt säte for deras hertig. Staden nådde sin glansperiod från 1100 till 1400-talet då den var en självständig bystat, viktig inom bankverksamheten och silkeshandeln. Lucca förlorade i början av 1400-talet sin självständighet till Pisa, men återvann den snabbt och var en tid under despoten Castruccio Castracani, nära att underlägga sig resten av Toscana. Detta blev dock omöjligt p.g.a. Castruccios tidiga död av malaria. Lucca förblev självständig men relativt obetydlig, medan Florens erövrade resten av Toscana från 1400 till 1600-talet. Först med Napoleon föll bystaten och kom snabbt under bourbonnernas styre och till sist, för den italienska samling i 1861, under Storhertigdömmet Toscana. Lucca är ännu idag en, om inte självständig, så i alla fall en speciell stad, som skiljer sig från resten av Toscana. Var man överallt annars på landsbygden kör scooter i staden, åker luccheserna cykel! Var resten av regionen är röd, är Lucca borgerlig! Duomo di San Martino är en praktfull kyrka med en imponerande fasad, vars bas-reliefer härstammar från olika perioder och konstnärer: från 500-talet till Nicola Pisano i 1300-talet. I kyrkan ser vi den berömda Volto Santo, figuren av Kristus i cederträ, som det sägs är avskuren av ett ögonvittne till korsfästelsen, Nicodemus. De vetenskapligt inställda vill nog hävda, att figuren är en kopia från 1300-talet som är en kopia från 1100-talet av originalet från 800-talet. Hur som helst säger legenden att skulpturen kom till Italien av egen kraft och vilja på en båt från det Heliga Land i 782 och så snart den kom i land fortsatte den, styrd av en gudomlig vilja, i en oxkärra till Lucca. Figuren hade en ovärderlig betydning under medeltiden: den engelska kungen William Rufus svor vid den (“per sanctum vultum de Lucca") och i Frankrike uppstod ett helgonnamn, Saint Vaudeluc, genom en förvrängning av det franska namnet Saint Vault de Lucques. Bland andra skatter i domkyrkan kan nämnas ett gravmonument över Ilaria del Caretto av Jacopo della Quercia (1410). Illaria var hustru till Paolo Guinigi, en av Luccas mäktigaste män. Det finns också en “Presentation av Jungfrun" av Bronzino (1598), en “Sista Nattvard" av Tintoretto och en “Madonna med helgon" av Domenico Ghirlandaio samt en “Treenighet" av Filippino Lippi. Nära domkyrkan finner vi Basilica di San Giovanni som var Luccas domkyrka innan den nuvarande domkyrkan; den är återuppbyggd i 1200-talet och igen i 1700-talet. Ibland används den till mer världsliga föremål som t.ex. diverse utställningar och koncerter.

På stadens centrala torg finner vi San Michele in Foro, som utöver att besitta Toscanas nog mest imponerande romanska fasad, även har stadens högsta klocktorn. Innanför finner vi ett vackert krucifix och en fin tavla av Filippino Lippi.

Lite väster om San Michele finner vi San Paolino, en trist barockkyrka vars enda orsak är att husera Luccas skyddshelgons knoglar, samt att vara kyrkan i vilken Puccini gjorde sina första erfaringar som organist.

Sevärdig är också Piazza dell'Anfiteatro, vars sten till största delen blev använd för att bygga kyrkor med i 1200-talet. Här stod en gång den romerska amfiteatern och platsen har ännu formen helt som teaterns grundplan. Vissa delar av teaterns murar kan ännu skymtas i de omkringliggande hus, speciellt dem mot norr.