Också här har Toscana mycket att bjuda på. Sköna grönskande backar, floder, skogsområden, berg och inte att förglömma de många vackra vinmarkerna.
Ser vi på den "klassiska" delen av Toscana (trekanten mellan
Florens,
Pisa och
Siena) så bjuder landskapet på böljande kullar och smala dalar med skiftande kornmarker, skog, olivlundar och vinplantager. De flestas idé om Toscana är skapad på bakgrund av de bilder man sett från detta område. Här har landskapet varit kultiverat i flera årtusende, vilket har satt en tydlig och mycket vacker prägel på området: Överallt möter ögat harmoni, välbefinnande och pittoresk skönhet. Bara det att köra upp till
Volterra eller längs huvudvägen genom
Chianti (SS 222, även kallad Chantigiana-vägen) är en upplevelse i sig själv!
Längs kusten är upplevelsen av naturen dessvärre ödelagd av de många byggnader och vägar som skapades i åren efter 2:a Världskriget, då hela landet framför allt de platta områdena norrut upplevde en stark industrialisering. Dock finns det kuststräckor som är värda att uppleva, framför allt utanför den italienska industrisemestern som ligger i augusti månad. Den lokala toscanska befolkningen är själv mycket glad för Versilias sandstränder vid
Forte dei Marmi,
Viareggio,
Pietrasanta och hela vägen upp till
La Spezia bukten i
Ligurien. Från stranden har man utsikt till de bakomliggande kullarna, marmorbrott och de toscanska sjöarna i horisonten... Vägen mellan Livorno och
Castiglioncello är en av de rutter som kan imponera mest i lågssäsongen, och i så hög grad vara irriterande mitt i högsommaren på grund av de många besökande som hör hit för att sola och bada. Kullarna bakom kusten vid mellan Livorno och
Grosseto är betydligt mer inspirerande och trevliga, då utsikten över vinplantager, olivlundar och kornmarker ofta öppnar sig över havet med de toscanska öarna i bakgrunden. Söder om
Grosseto ligger
Maremmas stränder och kullar, som är något mer öde än resten av regionen, dels då det bor färre människor här, dels då det kommer färre turister hit..., bortsett från den italienska industrisemestern då alla stränder och berg i hela Italien invaderas.
I den norra delen av Toscana finner man mer dramatiska och öde landskap, då berg, klyftor och dalar här dominerar landskapet. Avstånden mellan städerna är större, vägarna mer ringlande och därför långsammare att ta sig fram på. I bergen har den tidigare omtalade kultivering av landskapet varit betydligt svårare att genomföra för regionens invånare, och även där den satt sig i form av terrassbruk, har nästan varje spår av den idag försvunnit. De höga bergen i områdena Lunigiana och
Garfagnana bjuder än idag på en orörd miljö och små landsbyar där det är svårt att bli imponerad av enastående konstverk, men där man kommer närmare på befolkningens kultur och liv, då det finns betydligt färre turister här än i flera andra provinser.
I Casentino-dalen som ligger mellan
Florens och
Arezzo finner man de klassiska toscanska medeltidsstäder med imponerande borgar och fästningar omgivet av stora skogar och olivplantager, som täcker de höga sluttningar och slätter. Längst söderut i regionen finner man berget Monte Amiata som med sina 1783 meter är det högsta i Toscana. För årtusende sedan var det en vulkan men i historisk tid har det primärt varit känt för mindrift. De sista minorna stängde för årtionde sedan, och idag utmärker sig Monte Amiata bäst för sina orörda skogar, skidaktiviteter på toppen och inte minst de många fascinerande medeltidsstäder länge ner på sluttningarna, där turisterna ännu är ytterst få. De lilla smula turism ger en viss intäckt, men även vinproduktion (först och främst den nya stjärnan Montecucco), ostproduktion, kastanjer och uppfödning av den traditionella frigående grisen Cinta Senese står för inkomsterna.
