Marche har flera romerska monument som t.ex. teatrar, triumfbågar som är välbevarade och vittnar om regionens långa historia. I flera städer finner man välbevarade monument från medeltiden som t.ex. slott och palats. Många städer är också präglade av renässansen.
Marche har bebotts sedan bronsåldern, man vet dock inte med säkerhet vem på denna tidiga tidspunkt. Regionen var efterföljande bebodd av Picenerna, de var krigare och talade ett språk som påminner om indoeuropeisk. Picenerna har gett namn åt Picenum, området söder om Ancona och idag finner vi deras spår i stadsnamnet
Ascoli Piceno, en av regionens största städer beliggande 120 km söder om Ancona. Också etruskerna och grekerna har satt sina prägel på regionen. År 400 f.Kr. gjorde picenerna en sirakusisk koloni i Ancona, var man intensificerade kontakten med den grekiska världen, medan man i den nordliga delen av Marche mest var påverkad av gallerna. Därför uppstod det en stor skillnad mellan nord och syd, inte minst pga språket vilket ännu idag är ganska tydligt.
I 299 f. Kr. bildade befolkningen från den picenska delen av Marche allians med Rom och blandade sig med gallerna i norr och med andra italliska folk i centrum-syd, som t.ex. sabinerna (ett folk från Mellersta Italien). Dessa blandade folkslag kallar man ‘picentes’. I 269 f. Kr. gjordes ett misslyckat uppror mot Romarriket. Efterföljande flyttade några av picentes-folket till
Salerno-bukten, var de blandade sig med lokalbefolkningen i de romerska kolinier som dessa byar var. På så sätt börjar Marches nära band till Rom.
Kristendomen kom först och främst till Marche via hamnen i Ancona och denna del av regionen (
Rimini,
Pesaro, Senigallia, Fano och Ancona) kom efter det 5:e århundrade under byzantinsk inflytande. Området blev sedan överlåtet till påven. I söder var det longobarderna, ett germanskt folkslag som dominerade. Intill det 8:e århundrade var tiden karakteriserad av händelser av lokal karaktär. Detta fick avgörande betydelse för regionens vidare utveckling eftersom några delar av Marche blev anförtrodd en regering som representerade kejsaren, medan andra kämpade för kommunal självständighet.
Mellan 1400 och 1600-talet fick vissa familjer en enorm makt och kom till att regera och undertrycka en betydlig del av Marche. I
Rimini och
Pesaro var det familjen Malatesta, i
Urbino var det Montefeltrofamiljen, därefter familjen della Rovere. Alessandro Sforza regerade Marca d'Ancona (en betydlig del av regionen, omfattande Ancona stad) intill ca. år 1500 var påven fick herradömmet över Ancona.
Marche var omkring år 1520 delt i 3 huvuddelar:Furstendömmet
Urbino, Furstendömmet Camerino samt Governo Generale della Marca. Den sistnämnde regerades direkt av påven, Camerino indirekt. I mitten av 1500-talet uppstod en ny administrativ form som var centrerad omkring Marca d'Ancona. Vissa stadsrepubliker, t.ex. Fano och
Urbino, administrerades ännu av en lokal kardinal men under kraftigt inflytande från påven. Påvstaten i Marche var dock rätt ostabil och gav inte grundlag för en solid, homogen region. Marche förblev en delad region med små ekonomiska center och tendensen var att man använde all energi på det lokala. Här dominerade en självuppfattning som uteslutande tog utgångspunkt i det lokala, dvs den stadsrepublik som man hörde till.
Under Napoleon (1808-1815) upprättades ‘dipartimenti’ (zoner) i förhållande till vad som var praktiskt och de små kommun-staterna försvann. Man skulle nu välja genom röstning vem som skulle regera och därmed kom kommunerna under sträng central kontroll. Då Påvestaten igen tog makten över Marche i 1816, tog man Napoleons erfaringar "ad notam" och Marche blev indelat i 4 zoner: Ancona, Macerata (inkl. Camerino,
Urbino,
Pesaro), Fermo och
Ascoli Piceno.
Lantbruksformen i Marche har alltid varit
Mezzadria, dvs små lantställen som ägdes av en familj men var man ansatte folk för att odla jorden och arrenderade gården separat. Markägaren bodde inte själv på gården. Mezzadria-systemet var ännu en medverkande faktor till att befolkningen höll sig till det lokala, dvs kommunen. Påvstaten var ytterst fientlig överför handel och industriverksamhet, bl.a. för att det inte fanns en passande lagstiftning till att regulera en sådan och Marche kom på så sätt att lida under en väldigt begränsad infrastruktur. Det fanns i stort sett ingen handel, därför förblev det sociala, ekonomiska och kulturella liv i regionen stängt för omvärlden (vi befinner oss nu mellan 1700 och 1800-talet). Man hade dock en form för kulturellt förhållande till omvärlden; det kom böcker från
Venedig men dessa blev mest använda som samlarobjekt, inte lästa. Under 1700-talet öppnades akademier som introducerade nya upplysta idéer men dessa gick aldrig riktigt in hos befolkningen i Marche. Trots regionens brist på kulturella och litterära utveckling, använde man under 1700-talet betydliga ekonomiska ressourser på byggningsverk och den stora romantiska 1800-tals poet Giacomo Leopardi är även från Marche (
Recanati).
Kanske är denna historiskt betingade sekretess för omvärlden en medverkande orsak till att Le Marche ännu idag är väldigt lite känd i utlandet.
